Madeleines Krönika
 
Den 2:a oktober 2006

Nu känner jag att jag måste skriva om det här med bilar...
Det kan tyckas märkligt att jag har det behovet, eftersom jag anser att bilar är något som bara ska finnas och fungera och se hyfsat tilltalande ut men i övrigt inte märkas. Jag vet att man måste tanka ibland och kolla oljan och så men det är överkomligt att lära sig det. Vad jag INTE vill lära mig är att byta avgassystem. Jag vill heller inte veta hur man tätar vindrutan när bilen läcker in vatten när det regnar. Jag kan helt klart klara mig utan att förstå att det förmodligen är lambdasonden som spökar när bilen går lite ryckigt, att det är bra att fylla på glykol ibland när man bor i Sverige eller hur i h-e lagret på Biltema är uppbyggt.

Att cruisa fram med en kundvagn fylld med blänkande oformliga delar som tillsammans tydligen ska bilda ett avgassystem, och artigt fråga säljaren var jag kan hitta tätningspasta, är en för mig närmast övernaturlig upplevelse. Jag kan visserligen finna nöje i att shoppa nästan vad som helst, men här går min gräns...

Nåväl, jag börjar inse att jag kanske inte ska ha en 17 år gammal bil, som gått 20000 mil (det rimmar!). Den är visserligen billig, och en trotjänare som alltid startar, men det känns helt klart som att jag borde ha någonting nytt, fräscht, helt, rent, som bara tuffar och går och som inte behöver lämnas in på verkstan en gång i månaden (och som liksom förstärker min personlighet, jag tänkerAudi TT, Mazda mx-5, he he he...) Så jag har satt igång operation hitta ny, fin bil av hög kvalitet som inte ska kosta så mycket varje månad att äga. Flatgarv. Det går inte. Det finns inte. Ekvationen går inte att ställa upp. Okej, jag får ett tips att man kan privatleasa bil hos flera handlare. Konceptet är att allt ingår - man behöver inte bry sig om nånting förutom att betala leasing-avgiften varje månad. Hurra! Det här är som gjort för mig: betala, köra, tanka, betala, köra, tanka, ja ni fattar.
Tills det visar sig att allt inte alls ingår, man måste köpa till en massa saker ändå.
But of course. Tillbaka på ruta ett. Köpa ny fin dyr bil. Ångest. Mycket pengar. Inga skor.

Då kliver mamma, kära underbara mamma, in på scenen. Hon har börjat titta på ny bil, jag kan få köpa hennes Toyota Corolla från -98. Den är rosa (!) och riktigt riktigt ful men vad gör det? Jag får en välskött, inte alltför liten, bra bil som säkert tjänar sitt syfte många år till ett pris som gör att jag kan köpa skor även i fortsättningen, vilket är en närmast livsuppehållande aktivitet.

Så får det bli, tror jag. Det verkar praktiskt. Och ekonomiskt. Och lite tråkigt. Bilden av mig själv vid ratten på en TT, iförd solglasögon och väldigt rött läppstift bleknar sakta bort...

Madeleine

Vad tycker du om krönikan? Kommentera i Gästboken!